Nomadfolket

Miraktervidderna - nomadfolkets slätter


Bakgrund

I norr finns karg mark och öppna slätter. Miraktervidderna är regionen där nomaderna

vistas mest flitigt. Miraktervidderna är kuperade och har stenig terräng med vissa små

delar med växtlighet. Men för det mest är vidderna platta och vidsträckta. Vissa

områden har mer blöt terräng men är mycket svårbebyggd.


Mode

Nomadfolket lever av det somden kalla omgivningen ger dem och de har väldigt god

kontakt med naturen. De tar tillvara på allt som går efter slakt och vill inte låta något 

förspillas, då det vore en skymf mot gudarna som gett dem allt detta. Det märks även i

deras klädnad. Skinn är det vanligaste materialet, då det ger skydd mot den hårda

naturen, men de använder även ylle och linne i den mån de lyckats komma över det.

De använder också smyckning i form av ben, fiskfjäll och vävt gräs.



Nomaderna är skickliga skräddare och tygmakare, duktiga på att färga tyger och har god kvalité på sina varor.



Nytt 2020:

Det vanligaste är att nomaderna har sitt ansikte dolt, förutom ögonen. Att se ens nomads ansikte är ett tecken på tillit och kanske även kärlek. (Förutom då när den äter/dricker av lajviga själ). Att dölja ansiktet tror nomaderna är bra mot andar, väsen och vilda djur eftersom då är man svårläst. Nomaderna har alltid minst ett tygstycke någonstans på sin kropp som är färgstarkt.

Nomadernas mode är förändrat på så sätt att de inte längre bär tatueringar. Detta för att undvika ihopblandning med kargis.



Vapen

Nomaderna har enkla vapen i form av pilbåge, spjut eller huggare.


Religion och kultur

Nomadfolket generellt tror egentligen inte alls på gudomarna (även om det finns några få troende nomader). Nomaderna tillber naturen för naturen är den som ger dem kraft och allt dom behöver i livet fram till döden. Man ber även för god jaktlycka och god hälsa. När dom ber så gör dom det med en lugn dans.


Nytt för 2020:

Nomaderna tror på två nomadiska gudar som dom kallar för urgudar. De heter Madall och Uvara. Historien om dessa urgudar börjar med att Madall kliver upp ur en kokande myr och finner att världen är mörk. Madall tar sitt högra öga och kastar det upp på himlavalvet för att skapa solen. Madall hör då en röst bakom sig. ”Jag ser dig” säger Uvara som har stigit ut ur skuggorna som nu bildas. Uvaras ögon är grå och kalla. Uvara gör som Madall och kastar upp sitt öga på himlavalvet och skapar månen. Madall har hand om solen, kärleken och livet medans Uvara har hand om natten, vreden och döden. När en nomad dör och begravs så möter nomaden både Madall och Uvara i efterlivet och där väger urgudarna dennes hjärta och granskar själen. Har man ett smutsigt hjärta eller en befläckad själ så får man för alltid vandra i skuggorna och aldrig se ljus, annars får man vandra på de ljusa slätter som tillhör Madall.


När det gäller skuggvärlden så har nomaderna stor respekt för varelser och de väsen som existerar, men till skillnad från många andra kulturer så räds inte nomaderna de märkliga fenomenen. De lägger så stor vikt vid naturens kraft att de accepterar skuggvärlden som den är och har inget behov av att förändra eller fly den. Mången nomad har träffat och samtalat med väsen och har till och med förhandlat om olika ting.


Det fallna ruinriket som en gång var ett storslaget rike, men som idag endast ses spillror av, är för nomaderna heligt.. Ruinerna som finns ser de som helgade platser. En ska inte gå in och störa dom forna andar som bor där. Ruinplundring och skattletare ses på med avsky. Nomaderna kan hålla koll på ruiner och vakta dom från plundrare och skattletare, för någon urkraft från naturens inre har ju en gång förstört detta storslagna och vidsträckta ruinrike och ska inte störas.


Ruinväktare är något vissa nomader blir. Man blir en sådan när man känner en förbindelse med en plats. Det kanske är andar som behöver ens beskydd eller något mörk kraft som inte skall se ljuset. Väktarna ses på med vördnad och respekt, även av vissa andra folkslag. Det sägs att vissa väktare kan låta sig bli besatta av andar eller krafter som den vaktar för att kunna mota bort illasinnade folkslag men det är väldigt ovanligt. Oftast varnar väktaren folk som besöker ruiner/heliga platser och ber folk att tänka om.


Familjeliv bland nomader finns egentligen inte alls, alla är lika inom nomadfolket. Man håller ihop i mindre klaner och alla barn som föds är klanens barn.  Kärnfamilj är inget som finns bland  dem, man kan ha flera som är en nära och får se ens hela ansikte. Nomaderna kan ha nära som är av annat folkslag eftersom dom inte ser det som en underlig sak. Man har stor respekt för anförare för klaner, druider och ruinväktare.


Styre

Nomaderna har egentligen inget styre såsom kung eller baroner. I varje klan/samhälle/storfamilj finns det en person som bestämmer om fejder och krig. Denna anförare bestäms med ett uthållighetstest. Testet går ut på att balansera på en vippbräda på antigen en höjd, berg eller hög sten. Man måste behålla lugnet även när det stormar och kylan och vätan tränger in i själen.


Den som bestämmer om magin som nomaderna besitter, kallas för druid. Druider är de som har naturlig kontakt med naturen och sin omgivning, det är som att de kan känna på de magiska krafter som sveper omkring runt om oss.



Namnsed

Alla nomader oavsett region använder sig av samma namnsed. Förnamnet är könsneutralt och off har det likheter med egyptisk mytologiska namn uppblandat med alviska. Exempel på förnamn: Maschi, Virtu, Anu eller Morá. Sch-ljud, i, ie och a är vanligt.

Efternamnet är unikt för varje nomad, och det ligger mycket stolthet i efternamnet.

Namnet ges efter omständigheterna då man föddes. Efternamn kan beskriva plats, väder eller annat som var runtikring när nomaden föddes. Ofta överdrivs omständigheterna för att ge mer kraft till efternamnet.

Exempel på efternamn är Åkerregn, Skogsbrand, Hagelstorm, Vintermorgon, Forsklippa eller Modersdöd.










Geografiska delar och kulturer


Rakkaslätten

Nomaderna som kommer ifrån Rakkaslätten kallar sig för rakker. De har lärt sig leva på denna vindpinade slätt och byter bofästningskoja fyra gånger per år. Rakkerna är klädda i sina djurhudar och yllerockar som är färgade efter de vindpinade klipporna och den ljusgröna vegetationen, men prydda med ärvda blänkande smycken i glas eller silver, som skall synas på många kilometer. De använder även slöjor och huvor för att skydda sig från vinden som alltid drar över slätten. De använder grova och bra stövlar som klarar av långa marscher och högt vasst gräs och varierad vegetation.


Det stora slätten har väldigt låg vegetation, mest små buskar, och har bra med betesmark för nomadernas djur. Många av rakkerna bedriver sin boskap över slätterna, oftast från ryggen på en myskoxe eftersom de klarar av den hårda blåsten bäst.




Trafk-kusten

Trafk-kustens nomader kallar sig för trafkmadi. De bor längs efter kusten i simpla trähus som de flyttar sig mellan under året beroende på boskapsskötsel, men det finns även trafkmadir även ute på vattnet i mindre grupper som byggt stora träflottar där de har sina sovplatser och ägodelar. Trafk-kusten har tjock vegetation längs stranden och virket används flitigt till hantverk och till boende.


Trafkmadi lägger stor vikt på att lära sina unga att bli mycket bra simmare och fiskare. De lägger också vikt vid fina hantverk inom sin kultur. Smyckestillverkning av egenplockade pärlor är både ansett som sinnesrogivande och en viktig extrainkomst vid försäljning utanför nomadkulturen.


Typiskt utseende för just trafkmadir är pärlhalsband, enklare tunikor och ibland med inslag av fisk- eller bäverskinn. Trafkmadir boende på flottar använder ofta stråhattar som skydd mot solen. Skorna är mycket enkla eller så är en trafkmadi barfota.




Kegtforsarna

Här kallar nomaderna sig själva för kegtmadi. Här bor de längs de djupa forsfåror och raviner där vattnet forsar fram. Kegtmadi är uppfostrade till mycket bra klättrare - en god kegtmadi förväntas alltid bära på ett rep -  och förväntas besitta väldigt bred örtkunskap lämpad för läkekonst och mat. Omgivningen är givmild med olika sorters örter, kryddor och svamp mellan fårorna i ravinerna.


Kegtmadi bedriver även de boskap, men i ravinerna är det bergsgetter som klarar sig bäst, och som kegtmadi valt att fokusera på. Forsarna bjuder på både bäver- och laxjakt för den köttätande.


Kegtmadi är klädda i grova tyger som klarar av mycket påfrestning från klippor och vegetationen. Klassiska färger är mörkgrönt och jordfärgat, och de väljer ofta att klä sig i så åtsittande kläder som möjligt för stor frihet att klättra som möjligt. Skorna är vanligtvis lätta med en rejäl, ruggad lädersula. Typiskt kegtmadisk smyckning är fjädrar eller träpärlor.



Kaggerfälten

Kaggerfälten ligger nära rakkaslätten men är väldigt olikt dess utseende. Kaggerfälten har betydligt mer vegetation med högt gräs och tjock skog jämfört med rakkaslätten, som mestadels är kalt.

Nomaderna som bor här kallar sig för kagori. Barnen uppfostras tidigt att bli väldigt skickliga hästryttare och duktiga jägare. Med båge och spjut jagar de bytesdjur ute på fälten till häst, men inne i de tjocka skogarna använder de sig av en annan teknik, då med fällor eller långa smygjakter som varar i dagar. Kagori är också kända för att vara det folk som jagar sittande från träden med bågar.


De som inte ägnar sig åt jakt, till exempel gamla eller trötta, nyttjar  den leriga marken och gör exempelvis krukor, kärl, visslor och smycken som de använder för sig själva och inom byteshandel.


Modet är annorlunda mot för övriga nomader då vardagskagorin klär sig i långa rockar med mycket tyg, och pösiga byxor. För att inte kläderna ska vara ivägen för dem under hantverk och jakt så binder de upp ärmar och rockar med snören. Vid jakt är det också vanligt att man har ett ombyte i skogens färger samt målar sig i dova färger i ansiktet som kamouflage. Tyg anses som något kulturellt vackert och ett vanligt, kännetecknande smycke är ett pannband i tyg. Guld uppskattas mycket som utsmyckning och det händer att en kagori har lyckats köpa guldringar eller örhängen som de stolt bär.